Dagen då min hund försvann

Var egentligen ingen hel dag alls, det var snarare 10 minuter av oro för min skällande, dreglande, sniffande, tiggande, tuggande, men likafullt bästa fyrbenta vän. Jag var ute och sprang (eller, ja, kalla det vad du vill, på nåt sätt tog jag mig runt elljusspåret i alla fall) och kom tillbaka utan att Ronja stod där och viftade på svansen. Jaha, hon är väl trött då, tänkte jag och spelade lite piano. Men inte ett ljud av hunden. Inte så konstigt kanske, med tanke på ljudnivån av mitt bankande på de stackars tangenterna, men något tecken på liv borde väl ändå finnas..? Så jag gick runt i huset och frågade ifall hon var där (inte för att hon brukar svara, men det brukar visa sig var hon är, när svansen börjar dunka mot väggen på hennes nuvarande gömställe), men jag fick ingen reaktion. Inte ens när jag högljutt började prata om vilken "Fiiiin kisse" som låg i min säng hörde jag klickandet av lite för långa klor mot köksgolvet. Jag tittade ut en andra gång (orkade inte skriva den första, för så dum är inte ens jag att jag inte kollar hundkojan), framsidan, baksidan och den ena sidan (alla ställen där vi har dörrar), men INGEN HUND. Sprang in till Matilda som inte hade sett nån Ronja, så hon följde med tillbaka, och SJÄLVKLART står den lilla grisen bakom dörren, och ser överlycklig ut när vi kommer in. 

Det här var antagligen det mest innehållslösa inlägg du nånsin läst, men om du ska klaga, SLUTA LÄS MIN BLOGG, för detta är vad du får.

Puss.