måndag 19 augusti 2013

Det var en mycket tidig morgon...

...i mitten av augusti. Fastän solen lyst så varmt bara någon dag tidigare var det som om fåglarna slutat sjunga och mörkret lagt sig som en tung filt över världen. Himlen grät tunga tårar, för alla visste det, att detta var en sorgens dag.
Det var med ett stort vemod Johanna Lifbom sakta tog sig ur sin varma säng den morgonen. Till en början kunde hon inte riktigt komma på vad det var som tyngde henne, kanske var det hennes lite för hårda ton mot pojkvännen i telefon kvällen innan, eller att hennes katt dött tre år tidigare. Men medan hon gnuggade sanden ur ögonen gick det sakta upp för henne. Skolan började idag.

Nä, alltså på riktigt, så farligt var det inte alls, fast regnade gjorde det. Vi bara for till skolan en sväng, lekte en lek, fick vårt schema och for hem. Så nu funderar jag mest på ifall jag ska äta kakor till lunch eller om jag faktiskt ska orka värma något i micron. 
Peace bröder.

onsdag 14 augusti 2013

"Ursäkta, men du är fett snygg, kan jag få ditt nummer?"

Lalalal... Vänta va? Pratar han med
mig? Ja, han kollar ju på mig...
- Öh, visst...
Börjar av någon anledning kolla telefonen, antagligen nån läskig invand reaktion vid konstiga pressade situationer, detta 2000-tal är ju helt galet. Jaja.
- Vänta, vad tänkte du? 
- Nä, jag vet inte, hänga nån gång ba.
- Eh, asså jag har ju pojkvän ifall det var det du tänkte...
- Jaha...
Jag skrattade lite och frågade ifall han var på uppdrag med sina kompisar eller nåt, men nej, sa han och kollade ner i marken. Hoppsan. 
Gick sedan runt och speglade mig i alla affärer jag var inne i och kom fram till att, ja, han skämtade. Men lite smickrad blev jag ändå, så om du ser detta, du blonda, kepsprydda yngling, tack för att du gjorde min dag lite bättre!

tisdag 13 augusti 2013

Dagen då min hund försvann

Var egentligen ingen hel dag alls, det var snarare 10 minuter av oro för min skällande, dreglande, sniffande, tiggande, tuggande, men likafullt bästa fyrbenta vän. Jag var ute och sprang (eller, ja, kalla det vad du vill, på nåt sätt tog jag mig runt elljusspåret i alla fall) och kom tillbaka utan att Ronja stod där och viftade på svansen. Jaha, hon är väl trött då, tänkte jag och spelade lite piano. Men inte ett ljud av hunden. Inte så konstigt kanske, med tanke på ljudnivån av mitt bankande på de stackars tangenterna, men något tecken på liv borde väl ändå finnas..? Så jag gick runt i huset och frågade ifall hon var där (inte för att hon brukar svara, men det brukar visa sig var hon är, när svansen börjar dunka mot väggen på hennes nuvarande gömställe), men jag fick ingen reaktion. Inte ens när jag högljutt började prata om vilken "Fiiiin kisse" som låg i min säng hörde jag klickandet av lite för långa klor mot köksgolvet. Jag tittade ut en andra gång (orkade inte skriva den första, för så dum är inte ens jag att jag inte kollar hundkojan), framsidan, baksidan och den ena sidan (alla ställen där vi har dörrar), men INGEN HUND. Sprang in till Matilda som inte hade sett nån Ronja, så hon följde med tillbaka, och SJÄLVKLART står den lilla grisen bakom dörren, och ser överlycklig ut när vi kommer in. 
Det här var antagligen det mest innehållslösa inlägg du nånsin läst, men om du ska klaga, SLUTA LÄS MIN BLOGG, för detta är vad du får.
Puss.